Wis 16

Fortsättning av den kap.

1Fördenskull blevo ock dessa i människor straffade efter förtjänst genom det som var likartat, i det att de plågades genom en mängd smådjur. Medan dessa så blevo straffade, gjorde du i stället väl mot ditt folk och beredde åt dem, för att stilla deras lystna begär, en ovanlig kost, vaktlar såsom föda. 3Du ville nämligen att de andra, när de kände begär efter föda, skulle genom vämjeligheten hos de djur som sändes ut mot dem förlora jämväl den naturliga matlusten, men att de själva, efter allenast en kort tids brist, skulle undfå till och med en ovanlig kost. 4Ty de förra, förtryckarna, skulle drabbas av en brist som icke stod att avvända, men de andra skulle allenast få se huru svårt deras fiender blevo plågade.

5Så var det ock, när skadedjurens raseri drabbade dem och de höllo på att förgås genom ringlande ormars bett. Då varade icke din vrede ända till det yttersta, 6utan till varning höllos de allenast en kort tid i skräck och hade därvid ett räddningstecken. De skulle nämligen så påminnas om buden i din lag. 7Ty var och en som vände sig till detta blev räddad, icke genom vad han såg, utan genom dig, du som är allas räddare. 8Och jämväl härigenom bevisade du för våra fiender att du är den 9som frälsar ifrån allt ont. Ty dessa omkommo genom bett av gräshoppor och flugor, och någon läkedom för deras liv stod icke att finna, eftersom de voro värda att straffas av sådana djur. 10Men dina barn kunde icke ens giftsprutande drakars tänder skada, ty din barmhärtighet trädde emellan och helade dem. Ty för att de skulle på-n minnas om dina budord, blevo de stungna och åter hastigt räddade ur faran; du ville nämligen att de icke skulle förfalla till djup glömska av dina välgärningar, utan med sina tankar vara stadigt fästa vid dem. 11begynta jämförelsen mellan egyptiernas och israeliternas olika lotter: Skadedjuren och vaktlarna, haglet och mannat.

12Det var ju ock varken någon ört eller något plåster som botade dem, utan ditt ord, o Herre, vilket helar allt. 13Ty du är den som har makt över liv och död; du för ned till dödsrikets portar och för åter upp därifrån. 14En människa däremot kan väl i sin ondska döda en annan, men när anden har flytt, förmår hon icke att hämta den tillbaka, och hon kan icke befria en själ som döden har fått i sitt våld.

15Nej, att undkomma din hand är omöjligt. 16Ty de ogudaktiga, som förnekade att de kände dig, de blevo gisslade genom kraften av din arm, i det att de förföljdes genom osedvanliga skyfall och hagelskurar och genom slagregn som icke stodo att avvända, och förtärdes genom eld. 17Ja, vad som var underbarast av allt: elden hade större verkan i vattnet, som annars plägar utsläcka allt; ty hela skapelsen strider för de rättfärdigas sak. 18Stundom mildrades nämligen lågan, för att den icke skulle bränna upp de djur som hade blivit utsända mot de ogudaktiga, utan dessa skulle själva tydligt skönja att det var genom Guds dom som de förföljdes. 19Stundom åter brann lågan jämväl mitt i vattnet med större styrka än eldens vanliga, för att den skulle förstöra det orättfärdiga landets alster.

20I stället gav du ditt folk änglaspis att äta och sände dem, utan att förtröttas, färdigt bröd från himmelen, ett bröd som förmådde skänka allt slags njutning och svarade emot vars och ens smak. 21Ty din gåvas art uppenbarade sötman av din godhet mot dina barn. I det att brödet fogade sig efter begäret hos den som njöt det, förvandlade det sig till vad var och en ville. 22Men snö och is uthärdade elden och smälte icke. På det sättet skulle de förnimma att elden visserligen förstörde fiendernas gröda, när den brann ibland haglet och ljungade mitt ibland regnskurarna, 23men att den å andra sidan hade förgätit jämväl sin naturliga kraft, för att de rättfärdiga skulle få näring. 24Ty i det att naturen tjänar dig, som har skapat den, stegrar den sin styrka mot de orättfärdiga, för att straffa dem, men dämpar den mot dem som förtrösta på dig, för att göra dem gott. 25Fördenskull förvandlade den sig ock på den tiden till vad som helst, såsom din gåva, som tjänade dem alla till föda, krävde, alltefter de behövandes önskan. 26Så skulle dina barn, vilka du älskade, o Herre, få lära sig att det icke är de olika alstren av jordens frukt, som nära människorna, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tro på dig. 27Ty detta, som icke fördärvades av eld, det smälte utan vidare, när det uppvärmdes av en flyktig solstråle. 28Så skulle de lära sig att man bör stå upp före solen för att tacka dig, och att man i gryningen bör vända sig till dig i bön. Ty den otacksammes hopp skall smälta såsom vinterns rimfrost och rinna bort såsom odugligt vatten.

^{a , b , c , d , e , f , g , h , i , j , k , l , m , n , o , p , q}

29